Signalist, Javisst!

En vecka som för vissa delar av plutonen var precis som befälen beskriver utlandstjänsten, löka med stil kombinerat med fullskarpa lägen. Nästan ingen kvällstjänst och en hel del oväntade moment.





Under måndagen genomförde vi ett kompanianfall mot spaningsplutonen och vann förkrossande enkelt får man nästan säga. Förmiddagen var väldigt typisk för värnplikten, skynda dig för att kunna vänta i timmar utan att ha någonting att göra. Vi skulle vara färdiga klockan nio borta vid Gravljunga för att börja anfalla men det hela började ungefär vid 11 tiden då vi hade suittit i två timmar och fyllt upp vars fyra magasin, åtta för mig som fick fylla upp Åkessons också eftersom han inte hann. Dagen tillbringade jag i Echo vagnen p.g.a. deras höga sjukfrånvaro men det slutade med att jag fick sitta längst in hela dagen, d.v.s. ungefär lika kul som att vara sjuk på logementet eller bryta bägge benen.

Under tisdagen vårdade besättningen, KSP-skyttarna var iväg på KSP-58 utbildning och gruppcheferna hade någon form av utflykt medan vi i granatgevärsomgångarna fick utbildning på radio 180, även känt som sambandstjänst. Förmiddagen tillbringade vi därför med Bravoplutonens gruppchefer och grg-omgångar i lektionssal 3 för att efter luch gå en form av orienteringsrunda med radio för att på så sätt öva rapportering och få lite motion, vi kan ju inte bara sitta och bli tjocka.

Under onsdagsförmiddagen hade vi servicetjänst med granatgevären då vi vårdade lite, inventerade väska ett och utbildade gruppcheferna på att ladda. Vi hann även med en laddartävling där laddaren Golf (undertecknad) vann på 8 skott på en minut tätt följt av laddaren Echo på 7 och borta i horisonten bakom oss syntes laddaren Foxtrot på 4 skott.

Efter lunch hade vi fys, jag och Engström passade på att gymma eftersom vi verkligen behöver det, Jönsson sprang och övriga grg-soldater lyste med sin frånvaro. Efter fysen gick vi ner till motorområdet för att hjälpa skyttarna och laddarna städa stridsutrymmet i vagnen.

Sierra Lima 2, Ställförträdande kompanichef på Sierra Lima. Detta var den vagn som sköt skarpt för oss Pansarskyttesoldater för att vi skulle få känna trycket. Det smäller en del kan jag avslöja.

Tidigare hade vi hört att vi under torsdagen skulle åka till Ravlunda för att titta på när Stridsvagn sköt skarpt och att en del pansarskott skulle skjutas av befälen. Utrustning för dagen var dock full stridsutrustning för hela plutonen vilket fick oss att undra lite, dessutom lastades plutonens sammtliga granatgevär upp på bussen. Det visade sig att även vi skulle skjuta skarpt vilket jag inte såg som en direkt dålig överraskning. Jag fick skjuta en Spårljuspansarspränggranat som ungefär är lika invecklad som den låter. För att få skjuta dem var man tvungen att sätta två 20 mm övningsprojektiler först för att befälen var säkra på att man kunde träffa och inte missade så pass dyr ammunition. Efteråt fick jag höra att mina tre granater var bra samlade men att de låg något högt. Engström fick skjuta en spränggranat och mot sin vilja fick han i uppgift att skjuta en direktbrisad istället för en luftbrisad då det första är lättare såg Engström inte det som en utmaning. Vi var det sista stridsparet som sköt vilket gjorde att vi efteråt kudne gå fram och se vad granaterna gjorde på målet för att sedan förflytta oss några hundra meter norrut och se på stridsvagn. När vi kom tillbaka till regementet väntade lite vård men vi möttes av en vacker vårkväll som fick en att vara glad trots den oplanerade kvällstjänsten.

Jag med en Spåljuspansarspränggranat. Det var en sådan jag några timmar senare skickade in i ett pansarplank som planerat.

Sista dagen vecka 10 sköt vi lite instinktivt med Kn. Stjernberg innan lunch och efter luch var det som vanligt plutonens timme, fys och vård. Aldrig för har en vecka som gått så fort kännts så lång men snart är det dags för en till och det är inte helt fel.