Death in the shape of a panzer battalion.

Nu har jag inte varit aktiv på en månad ungefär men det hade jag tänkt ta igen. Upp på hästen igen, det har ju snackats om det mycket den senaste tiden. Vecka tolv var det dags för vår första riktiga bataljonsövning under det så kallade slutskedet för vår grundutbildning.

Ett taggat Pansarskyttekompani började förbereda sig och utspisade luch på grusplanen väster om garagen. Det snackades mycket förväntningar och förhoppningar på övningen och som vanligt dagen efter helg ljögs det en hel del om helgens bravader och ståt. Efter lunchen bussades vi iväg till Björka där vi inväntade vagnarna och slog upp förläggning då de anlände. Nytt för övningen var att vi nu hade en packgrupp och två sjukvårdsgrupper underställda Quebec Lima och givetvis passade jag på att bekanta mig med dessa soldater som utbildats vid Skytts kompani men ändå är en del av Färs som de tjänar helhjärtat. Dagen avslutades med att vi och stridsvagnskompaniet fick titta och känna på varandras vagnar för att få lite mer förståelse för möjligheterna och begränsningarna hos våra vapenbröder. Regn första kvällen förstörde iallafall för mig den annars väldigt goda stämmningen.

Under tisdagen var det då dags att börja öva. Framryckning längst gata tillsamans med stridsvagnskompaniet och för Bravo samt Charlie blev det lite strid i hus där både rensa och genomsök tillämpades. Övningen för Alfas del började med att grg-omgångarna skulle gömma sig i bebyggelsen för att hoppa fram och skjuta när plutonerna minst anade det. Det var då jag upptäckte att mitt vapen (precis som Lt. Persson misstänkte) inte fungerade som det skulle. Detta var nu fem dagar efter skadan, men det skulle gå många fler innan min kära livsförsäkring fick den vård hon behövde. Vi konstaterade snabbt under övningen att stridsvagnarna har begränsad sikt vid SIB men som grg-soldat ägnade man också en tanke på svårigheten att verka med pv-vapen om man nu ska ta hänsyn till alla riskområden men ändå ha ett bra skydd och få mycket verkan.

Än en gång får jag be om ursäkt för att bild-uppladdnings-funktionen inte fungerar vilket gör bloggen en hel del tråkigare.

Onsdag förmiddag var det dags för Alfa att öva gensomsök och rensa medan Bravo och Charlie gjorde den avancerade framrycknings-övningen vi gjorde dagen före. Under våra två sista genomföranden skulle vi frita AQ2, numera Furir Nord från den onda B-styrkan som spelades av diverse stridsvagnssoldater. Men ska vi vara helt ärliga, vem hade offrat sig för Nord? (Jag hade men det säger jag inte till honom). Efter lunchen var det dags för Tanknings-och-laddnings-omgång, TOLO då vagnarna får fylla på drivmedel och annat viktigt och vi fick för första gången prova de berömda fältduscharna som CBRN-gruppen med Landsbo i täten hade satt upp. En del av soldaterna var lite skeptiska på förhand men efter den välförkänt duschen var vi alla som nya människor och redo för nya stider men då fick vi reda på att återhämtning gällde i några timmar frammöver. "Markan"-bussen var på plats med tidningar och sötsaker och stridsvärdet var enormt högt, Bataljonen stod och trampade redo för att anfalla och frammåt kvällen då det var dags att börja var det inget som kunde stoppa oss, ett välutbildat, välorganiserat pansarskyttekompani med gott självförtroende och Kn. Eriksson på gott humör erövrade teräng snabbare än fienden kunde fly. Jag hade inte velat möte mig själv i strid.

Under torsdagen fortsatte vi framryckningen men nu satt Lt. Hopkins som vagnchef i Golf Alfa medans Fu. Nord åkte med Kn. Stjernberg i AQ16 för att observera och lära sig. Jag kan tänka mig att det var Nord som ahde roligast denna förmiddagen trots att han inte fick kriga. Hela dagen var det krig och på kvällen var det mörkeranfall. Vi är inte lika effektiva nattetid men det var ju just därför vi lade ner så mycket tid på att öva det under bataljonsövningen.

Fredagsmorgonen började mer eller mindre med att Kn. Eriksson dubbade Krp. Tornblad (och därmed hela packgruppen) till underställda Qubec Lima, den finaste utmärkelsen inom den svenska försvarsmakten just nu. Därefter gjorde vi uppsittning på bussarna och åkte till filmsalen inne på regementsområdet för att ha STA-genomgång, d.v.s. skulle vi se hur vi hade rört oss de senaste dagarna och vad som hade hänt. Ett intressant koncept som gav oss flera skratt och en del idér om hur vi skulle bli bättre. Resten av dagen var det återhämtning vilket var ett utmärkt tillfälle för mig att springa runt i förläggningen och stifta bekantskap med sjukvårdare, mekaniker och diverse annat folk som utbildas vid Skytts kompani. Det blev även vapenvård innan vi gick och la oss strax efter maten, revelj klockan klockan ett kräver ju andra rutiner.

Att börja en lördag klockan ett på morgonen är nog de flesta värnpliktiga väldigt ovana vid, det är snarare så att man brukar börja ett på dagen men det här var ingen vanlig dag. Förläggningen revs snabbt och vi var taggade ut i fingerspetsarna, vi skulle ha revansch för den föregående natten och eftersom det hade gått fruktansvärt bra i dagsljus visste vi att vi kunde bättre och hade mycket att bevisa. Dessvärre avbröts övningen innan vi ens bröt in i anfallsmålet. Tillbaka på regementet blev det väldigt mycket snack inom plutonen och sen lfick vi spela lite fotboll för att rensa tankarna. Jag dominerade i det ena målet och det känndes skönt att få springa av sig. Hela kvällen gick också åt samtal innan vi gick oss la oss med allt godis vi fick av adjutanten.

Under söndagen åkte hela kompaniet en sväng, stannade och pratade och åkte tillbaka, en kort dag varpå vi fick åka hem för att få en dag hemma och återvända på tisdag.